lisofia

 

Jag saknar inte dig ett dugg.

Sitter och funderar på framtiden igen. Har ingen aning om när jag ska flytta härifrån. Försöker dock ta mig hem till sommaren för att jobba troligtvis. Ska söka mitt jobb strax och hoppas lite. Men sen då? Sen då? Inser att det kommer vara såhär resten av livet nu. Att hela tiden komma på vad man ska göra när man är klar med nåt. I stunder som denna inser man att skolan var bra. Det var bestämt vad man skulle göra.

 

Inatt sov jag med en av världens bästa killar. Behöver någon som kryper närmare sådär.

Såg månen ikväll och kom ihåg vad papi har sagt till mig. När man är ensam och saknar någon så kan man titta på månen och tänka på att den personen kan se samma måne. Det är så fint.

Jag går sönder nu. Nu. Nu. Klumpen i magen är för stor. Vart ska jag fly i den här lägenheten? Världen är alldeles för liten och väldigt för stor. Det här är helt sjukt. Men fan vad jag behöver dig nu. Nu. Nu.

Du. Dig.

Är nu ensam igen, något jag knappt varit en sekund dom senaste tre veckorna. Känns konstigt. Borde vara lite skönt, men känns mest jobbigt just nu. Alla tankar får så mycket plats och det finns ingen där att trötta ut med prat som inte leder till några slutsatser men som ändå behövs. Ställer mig som alltid frågan "varför" och funderar på vad som är okej och inte. Jag vet inte var jag drar min gräns och jag vet inte vad jag känner och jag vet att du inte har rätt att få mig att känna så. Ingen har rätt att få mig att känna såhär. Tänkte förut på hur skönt det är när man vet exakt var man har någon. Hade jag skrivit som det var hade det låtit fel, men det känns mer rätt än något annat.

 

(och ja, den här bloggen är bara till för svammel these days, vet inte ens vem som orkar läsa den fortfarande så att) PUSS